Minnet utav Sara och Malin

Jag lärde känna Sara under 2003. Av en slump hittade jag ett brev hon hade skickat till oss där hon sökte sin favorithäst Nonis mamma. Eftersom Sara var lika gammal som mig, svarade jag och skickade några bilder. Det var starten till ett halvår av brevväxlande innan hon slutligen bestämde att hon skulle komma och hälsa på.

Sara tyckte att vår gård var vacker, men det var ju för Lady hon hade kommit. Hon sa att hon till en början hade trott att Noni mest var lik sin pappa med tanke på utseendet, men när hon väl hade träffat Lady, ångrade hon sig och sa att alla tänkbara drag förutom sin vackra färg, hade Noni ärvt från sin mamma, inte minst de djupa ögonen som plirrade av bus. Vid ett tillfälle red jag och Sara iväg för att bada i en sjö med hästarna. Det var rätt långt dit så när vi väl kommer fram, är vi sugna på att bara hoppa i. Men plötsligt inser vi att hästen som jag red hade slitit sig från det träd vi hade bundit dem i. Lady blir då så galen av rädsla för att bli lämnad själv att hon också sliter sig och lämnar oss i full kareta. haha Sara o jag har inget annat väl än att till en början försöka springa ifatt innan vi övergår till att bara följa efter hästen. Efter ett tag får vi tag på Lady med lite hjälp från folk runt omkring som tyckte det hela var mycket lustigt(!)

I ett av breven som vi växlade strax innan hon kom hit, bestämde vi att vi skulle byta presenter när Sara skulle komma. Det glömde jag helt bort och sa detta en kväll när vi var ute och gick. Sara lugnade mig med att skratta bort allt. Hon log o sa " ingen fara, att få komma hit var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få"

informationen som nådde mig om olyckan var lite av en chock. jag minns sara som en målmedveten och glad person som visste vad hon ville. hon talade ofta om sina drömmar i livet när vi hördes av, vad hon ville bli o vad som skulle hända sen. o hennes kärlek till hästarna gick inte att ta miste på, speciellt inte till zquasch. haha jag kom ihåg när han typ blev hennes sommarhäst, vad lycklig hon blev. o hur arg hon blev när det pratades om att han kanske skulle börja gå på lektionerna.

ibland kan man undra varför dessa människor, som som älskar livet som mest, är de som slits ifrån oss?

vila i största frid vännen /Johanna