Från att allt kändes okej till att allt känns förjävligt.. Det går inte att sluta gråta, det går inte att sluta tänka på dig. Så himla tungt att titta på bilderna på dig, tårarna bara rinner.
Från ena stunden i sitt liv var allt underbart till en annan stund då allt var kaos. Du försvann, vi var skadade och låg dag ut och dag in och bara grät. Vi hade varandra men du fattades, allt är så ensamt, allt är så öde hemma utan dig.. Ditt glad skratt, alla dessa utskällningar jag fick för jag aldrig kunde hålla tyst, alla dessa stunder vi var tillsammans och var lyckliga. Våran familj har alltid varit tillsammans, vi hade ju samma intresse. Om det inte vore för dig så hade jag inte varit den jag är idag.. Efter du försvann så tänkte ja lägga ner allt, lägga ner min ridkariär, då tänkte ja att jag aldrig mer vill se stallet för jag orkade inte påminnas om alla underbara minnen.  Men jag kände att du på något sätt fick mig att ändra mig. Det kändes tuft men jag kände till slut att jag ville fortsätta för jag ville vara där du mådde som bäst när du fanns, där du hade ditt liv och det stället som var som ditt andra hem. Jag ser knappt vad jag skriver för ögonen är fulla av tårar, de tar aldrig slut!

Såren läker inte under åren. Man får bara leva som det är och hoppas på att allt ska bli bra, fast det aldrig kommer bli bra..

Nu ska jag forsätta att drömma mig bort till den plats där vi alla är tillsammans igen och hoppas på att vakna upp och allt är som du brukar, att du lever ditt liv med oss.

Från hjärtat dör du aldrig ut!
Vila i frid under din gravsten underbaraste Sara.

/ sofia

Önskar att ni fanns här.

När allt känns jobbigt, när allt är grått, när allt är dystert önskar jag bara att allt var som förr. Då ni fanns, då man såg sin familj och vänner lyckliga. En önskan och det är att ni ska få leva!
Skulle kunna göra vad som helst för att ni ska få erat liv tillbaka. Men ni var värd något mycket bättre.

Hjärtat gör ont utav all sorg och saknad, ingen kommer någonsin förstå hur det känns.
Hur ledsen man kan vara ena stunden och andra stunden glad. Sorgen finns alltid där, hur glad man än är så finns alltid tankarna med. Jag minns den sista sommarna med dig syrran. Den är ett minne som aldrig kommer glömmas. Hur mycket gjorde inte vi tillsammans den sommar, hur mycket reta vi inte varandra, hur mycket var vi inte lyckliga och glad med varandra. Alla dessa minnen finns miljoner av!
Hur mycket ja än reta dig så älska jag dig över allt annat, du var en älskad person från djupet av mitt hjärta.

Hoppas ni ser vad jag skriver, jag hoppas ni uppskattar bloggen. Ni är värda att minnas på ett fint sätt.


Förstår bara inte varför inte ni kunde få leva, men jag hoppas ni är på en mycket bättre plats.

Jag kommer nog aldrig förstå vad som verkligen har hänt, vad som verkligen hände på de dagarna då ni försvann. Ibland kan man bara sitta och tänka, är det inte en mardröm allt, det känns inte som ni är borta.
Men borta är ni inte utan någonstanns finns ni.

Vad som verkligen hände de dagarna då ni försvann vill jag inte förstå, jag vill inte förstå att ni är borta, för i mitt huvud och hjärta lever ni vidare.
Ja vill inte förstå vad ni har mist, och vad vi har mist men ja måste förstå att ni inte finns. Dagarna går och man frågar sig än idag vart ni är, ibland vaknar man upp och tänker: är allt en mardröm eller är det hela en sann verklighet?.

Och hela denna världen är en verkligehet, denna världen är fruktansvärd o orättvis!
jag hatar den här världen!



Ni finns i hos mig, ja kämpar för eran skull!


Vila i frid mina änglar!



Min önskan är att få er tillbaka!







En underbar syster och en underbar vän, förlora sitt liv, ni var inte värda det!



Men ni har kommit till en bättre plats.


/ sofia