tårarna tar aldrig slut..
Från att allt kändes okej till att allt känns förjävligt.. Det går inte att sluta gråta, det går inte att sluta tänka på dig. Så himla tungt att titta på bilderna på dig, tårarna bara rinner.
Från ena stunden i sitt liv var allt underbart till en annan stund då allt var kaos. Du försvann, vi var skadade och låg dag ut och dag in och bara grät. Vi hade varandra men du fattades, allt är så ensamt, allt är så öde hemma utan dig.. Ditt glad skratt, alla dessa utskällningar jag fick för jag aldrig kunde hålla tyst, alla dessa stunder vi var tillsammans och var lyckliga. Våran familj har alltid varit tillsammans, vi hade ju samma intresse. Om det inte vore för dig så hade jag inte varit den jag är idag.. Efter du försvann så tänkte ja lägga ner allt, lägga ner min ridkariär, då tänkte ja att jag aldrig mer vill se stallet för jag orkade inte påminnas om alla underbara minnen. Men jag kände att du på något sätt fick mig att ändra mig. Det kändes tuft men jag kände till slut att jag ville fortsätta för jag ville vara där du mådde som bäst när du fanns, där du hade ditt liv och det stället som var som ditt andra hem. Jag ser knappt vad jag skriver för ögonen är fulla av tårar, de tar aldrig slut!
Såren läker inte under åren. Man får bara leva som det är och hoppas på att allt ska bli bra, fast det aldrig kommer bli bra..
Nu ska jag forsätta att drömma mig bort till den plats där vi alla är tillsammans igen och hoppas på att vakna upp och allt är som du brukar, att du lever ditt liv med oss.
Från hjärtat dör du aldrig ut!
Vila i frid under din gravsten underbaraste Sara.
/ sofia 
